Det här med att springa helt barfota uppfattas nog som väldigt extremt, men jag ska försöka förklara varför jag gör det.

Löpning har aldrig varit problemfritt för mig. Det har hela tiden varit skador inblandat. Först fick jag vad jag tror var hälsporre och fick halta mig igenom 15km av Göteborgsvarvet. Rehab i ca. ett år med sporadiska korta rundor. Sen kom jag igång igen! Kom i bra form, sen pajade knät. Då kände jag som jag tror att många känt ”jag är nog inte gjord för löpning”. Den tanken var extremt frustrerande eftersom jag gillade löpning och visste inte vad jag skulle göra istället. Jag skulle precis ge upp när jag kom att tänka på att jag hade en kompis som en gång sagt ”sen finns det dom som springer barfota”.

Jag började googla, läsa artiklar och kolla youtube. I boken ”Born to Run” finns en del argument som är svåra att argumentera emot. Människan har ju faktiskt sprungit barfota eller med minimalistiska skor/sandaler genom alla tider. Så jag tänkte varför inte ge löpning en sista chans.

Precis då skulle Han med skor åka till USA och jag hade spanat in ett par skor som han köpte till mig. Det var nybörjarskor för framfotalöpning.

Det kändes bra men jag kände inte att steget kom naturligt och jag tycket ofta att jag sträckte mig. Jag sprang nog totalt 150 km i dom innan jag bestämde mig för att köpa ett par fivefingers.

Vilken skillnad, jag kände mig lättare, steget kändes mer naturligt. Tyvärr fortsatte jag att sträcka mig och den gamla knäskadan gjorde sig påmind vid längre sträckor. Jag sprang 100 km i dom innan jag en varm sommardag bestämde mig för att sticka ut barfota.

Jag har en dröm om att en dag bara sticka ut och springa, utan något mål. Stanna för att ät och vila för att sen springa vidare. Sova under bar himmel, för att sen fortsätta när jag vaknar och springa tills jag känner mig nöjd, leta upp närmsta tåg och åka hem.

Att springa barfota är nog inte för alla, men det är det enda sättet jag kan springa på. Jag behöver aldrig stretcha, jag sträcker mig aldrig och skadorna hör till det förflutna.

Jag kommer snart skriva ett inlägg om tips och saker jag tycker man ska tänka på om man vill börja springa barfota. Jag var bara tvungen att först berätta varför jag gör det och kanske kan det hjälpa någon som är i samma situation som jag var.

Som Han med skor skrev i ett tidigare inlägg ”sluta lyssna på experterna”. Du känner din kropp bättre än någon annan och det gör faktiskt dig till experten. Så lyssna på din kropp, låt den tala om för dig hur du ska göra.

Löp väl och länge,
Han utan skor

Hur svårt kan det vara?

Allt började med en utmaning på mitt förra arbete 2010. Springa en halvmara. Hur svårt kan det vara?  Klart jag ställde upp! Värt att nämna är att jag inte hade joggat på säkert 6 år vid det tillfället.

3 månader innan tävlingen så satte jag igång. Första rundan kändes bra… De första 400m. Jag lyckades skrapa ihop 2km jogg och 2km släpande jogg á zombies i walking dead stil. Hmm…

Jag började springa 3ggr i veckan under de sista 12 veckorna och kom snabbt i form. Jag vande mig sakta men säkert vid att springa 12 eller 14km istället för 8 eller 10km och två veckor innan loppet sprang jag en testrunda på 21,1km på 1. 51! Sjuuuuukt nöjd! Kom till sist i mål på loppet med tiden 1.50.32 och var kungen på kontoret. Självklart slutade jag med löpning efter loppet.

Ett halvår senare vaknade jag en morgon och råkade se mig själv i spegeln. Det var dags. Jag hade alltid lovat mig själv att ”ta tag i det” när jag kommit över en viss gräns. Jag var där nu. Jag körde igång med träning 5 dagar i veckan (3ggr gym+2ggr löp), samtidigt slutade jag dricka alkohol och skippade socker. 3 månader senare hade jag gått ner 8kg och sprang milen på 48min! Och nu kommer vi till löpdelen (Just det – jag började dricka alkohol efter detta igen. Jag älskar öl).

Att springa långt

Jag började ställa upp i tävlingar för att hålla motivationen uppe. Först 10km tävlingar, ett halvår senare var det 21,1km tävlingar och till sista slutade det med att jag vant mig vid att långlöp på helgen =15km-21km. Jag hade lärt mig att älska löpning!

Jag slutade fokusera på tiden och började istället fokusera på att njuta under mina rundor (även om jag ÄLSKAR att tävla och att springa snabbt), resultatet blev att jag faktiskt lyckades springa längre OCH snabbare! Känslan av att vara frisk och stark är fantastisk, ta vara på denna när du är ute! Oavsett vilket tempo du håller.

Sluta lyssna på ”experterna”

Jag hade vid den tiden läst 1000 artiklar och tips från ”experterna” om olika träningsprogram, tips, teknik etc. etc. etc. Jag var trött på att ”experten” skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Jag hittade mitt eget sätt att lägga upp min träning på (gjorde övningarna som jag faktiskt tyckte om) och frågade istället kompisar om hur de brukade springa. Mitt ”experttips” är alltså – sluta lyssna på ”experterna”! Lyssna på dina fötter och spring på det sätt som du tycker är kul! Jag älskar att springa intervaller, och har istället för att följa en massa program hittat mitt egna sätt att springa dem på. Ha kul!

Hemligheten till att springa långt är alltså: Njut av din runda, din kropp, dina fötter och dina tankar. Jag hoppas att detta inlägg kan inspirera någon därute till att känna det som jag känner för löpning, men ta inte mina tips som en absolut sanning. Jag är trots allt ingen ”expert”.

Löp väl och länge,

Han med skor

Vilken dag! Strålande sol och snö! Vi slängde kameran i väskan och stack till en favoritdel av banan. Minusgrader på termometern betyder skor för oss båda.
Vi tog många fina (och lite galna) bilder som vi längtar efter att få dela med oss av!

Idag har vi testsprungit hela banan. Det blev mycket snackande och många härliga skratt, nu mår man som man förtjänar dock… Banan är fantastisk vacker och varierande! Vi ser verkligen fram emot att få presentera den.