Såg nyss en tweet av Jonas Colting om att alla individuella idrotter har en fysiologisk kravprofil. Det fick mig att börja tänka lite. Ja, Jonas har faktiskt helt rätt på denna punkt, om man ser till elitutövarna. MEN, hur ser det ut för motionären?

Det finns en myt om att långdistanslöpare är rangliga skelett vilket gör mig ledsen. Eller nja, jag tycker det är ganska roligt också. Har sett en hel del bilder florera på facebook i stil med ”Vem vill du vara?” och sen en delad bild, Usain Bolt till vänster med texten ”sprinter” och ett stycke blekt skinn och ben (förmodligen en britt) till höger med texten ”marathonlöpare”. Låt oss vara ärliga. Det är ju faktiskt skitroligt! Men skämt åsido, självklart är det så att du kommer att förbränna fett och förmodligen bli smalare än när du började om springer mycket och långt. Men varför kan du inte samtidigt vara stark?

Som jag berättat tidigare så började min resa för några år sedan när jag ”tog tag i det”. Genom att jag då inte bara började springa utan även gymmade. Jag tycker känslan av att känna sig stark och frisk i kroppen är bland det bästa som finns. Genom detta lärde jag mig även kombinera löpning och styrketräning. På bilden ovan ser du mig härja i skogen (så kallad stenåldersträning eller primal walk). Just Jonas Colting pratar mycket om detta, läs mer här om Primal Walk.

Så, mina vänner! Vad jag försöker säga är att ni ska våga prova nya saker. Var inte rädd för att köra lite styrka om du tycker det är roligt, ta tag i en vikt eller kettlebell, svinga runt den som det vore 1999 och kör hårt! Eller om du är en av biffar på gymmet, våga dig upp på löpbandet! Den bits inte – I guarentee! Ha kul, lyssna på ditt hjärta och din kropp och prova något nytt denna veckan vettja.

Lyft väl och länge,

Han med skor